Vår nya skrift La Borda – nybyggda bostäder för människor med normal eller liten plånbok handlar om ett boendekooperativ i Barcelona som vi kan hämta mycket inspiration ifrån.
Intervju med Johanna Talje, arkitekt på Egnahemsfabriken och konstnär med passion för god samhällsbyggnad och att hjälpa människor att förbättra sina livsförhållanden genom arkitektur.
Om alla börjar ”se om sitt hus” och sätter det egna framför det delade, slutar lita på att det finns ett samhälle, då accelererar sönderfallet av det vi har tillsammans. Det blir en självbekräftande idé. Egnahemsfabriken är en idé som handlar om att vi ska vara öppna och vända till varandra, inte från varandra, och att vi ska se om varandras hus istället för våra egna. I synnerhet när det blåser snålt i världen.
Sedan 2004 har jag varit involverad i tillsammansbyggande i olika former och sammanhang.
Tillsammansbyggande är det samma som självbyggeri – men i grupp. Det är praktiskt, hands-on, DIY, och ett spår i det som idag kallas socialt byggande, det vill säga bygg- och boendeformer som drivs av människor i samverkan. Tillsammans kan vi bygga allt ifrån skyltar och små kiosker till skepp och stora hus, kollaborativt och socialt.
Att ingå i en grupp som omvandlar en hög med byggmaterial till en byggnad är en omvälvande erfarenhet som rymmer många dimensioner. Mest uppenbart och direkt synligt är att bygget förändrar en plats i rummet som därmed får en ny funktion, ny identitet och en annan känsla. Handlingen kan också innebära en förändring av byggets deltagare, som går vidare med ett stärkt självförtroende, nya kunskaper och erfarenheter. Efteråt vet vi lite mer om vad vi är kapabla till och hur det går till när materia omformas till byggd miljö.
Än viktigare är det som sker mellan deltagarna: bygget förändrar våra relationer till varandra. Genom gemensamt arbete runt en gemensam uppgift växer nya sociala gemenskaper. När människor en gång har arbetat mot ett gemensamt mål – för varandra, inte åt andra – när vi delat svett med varandra, är vi mer benägna att förstå och identifiera oss med varandras villkor och behov. Men kanske allra viktigast, enligt min mening, är att bygget förändrar relationen mellan byggets deltagare och världen runt oss. Efter bygget har vi efterlämnat ett spår i tillvaron av vårt medvetna arbete, vår kollektiva handling. Vi var här. Världen är vår och den får form genom det vi gör tillsammans. Vi kommer närmare världen, och världen blir lite mer mänsklig.
Vikten av att ha möjligheten att ta plats och skapa ett avtryck i världen ska inte underskattas.
Det hör till modernitetens baksidor att vi idag lever omgivna av fysiska miljöer där det inte finns något utrymme för människor att efterlämna spår av gemensam handling eller ett gemensamt ansvarstagande för något som är vårt. Vi är helt enkelt inte inbjudna att forma världen omkring oss. Istället är huvudregeln, åtminstone i den urbana vardagen, att vi är hänvisade till att ”se men inte röra”. Att vara passagerare, åskådare och konsument, men sällan att vara medskapare och medförvaltare.
Ofta är väl det okej. Man behöver inte sätta spår överallt där man går. Men när den färdigplanerade och ägarskapsinrutade världen blir för totalomslutande och oåtkomlig, då har vi ett problem. För människan är en kulturvarelse, naturligt full av fantasier, uttryck, språk och former som måste få komma ut och synas. När vi inte har möjligheten att uttrycka oss alls i vår livsmiljö ger det istället upphov till främlingsskap, liknöjdhet, antipati. Det kan också alstra motkulturer, som graffitti, en naturlig och rimlig impuls, som dock oftast bekämpats hårt eftersom den inte sällan kolliderar med äganderätten.
Att idag ta sig från rollen som passagerare till att vara en aktiv medskapare av världen kräver en förflyttning som för de allra flesta är omöjlig att uppnå. För att få chansen att tycka något om hur världen omkring oss ska se ut måste vi först erövra en position där vi har inflytande över sådant som planering och investeringar. Vi behöver bli chefer, styrelseledamöter, planerare, specialister. Vägen dit går via långa utbildningar och intrikata yrkesnätverk.
För den lilla delmängd av människor som kommer i positionen att besluta om vad som ska göras i den planerade fysiska verkligheten, är å andra sidan det direkta praktiska handlandet inte längre åtkomligt. De blir istället upptagna och uppbokade med beslutandet och pratandet och hamnar i ett skikt separerat från själva görandet, i en pratvärld, där deras funktion blir att tycka och bestämma om vad andra ska göra.
Idag har vi därmed en uppdelning, som är påtaglig inte minst i stadsplaneringssammanhang. Å ena sidan en grupp som tror att samhället inte är till för dem, som upplever sig maktlösa och oinbjudna. Och en annan grupp som med tiden utvecklar en upplevelse av att de är särskilt utvalda, att de genom professionell tillhörighet eller politiskt/ekonomiskt inflytande har makt och rätt att bestämma över andras livsmiljö.
Denna uppdelning i maktlösa och mäktiga leder till ett dysfunktionellt byggande och resulterar i ännu fler tillrättalagda, döda och själlösa miljöer. Här och där med ett och annat artificiellt försök att ge utrymme för deltagande på en anvisad och avgränsad plats. Här kan ni väl leka, så ser det lite mer levande ut? Men resten bestämmer vi över.
Så, vad göra?
Jag skulle vilja se en samhällelig satsning på socialt byggande och i det på fler platser som är öppna och tillåtande och tillhör allmänheten. Allmänningar. Men inte allmänningar i den modernistiska bemärkelsen stora gräsmattor där ingen vill vara, utan i meningen inbjudande strukturer med utvecklingspotential som tillhör oss alla att utveckla gemensamt, på våra egna villkor, utifrån våra egna huvuden. Jag har sedan 2018 varit aktiv i en sådan allmänning, Egnahemsfabriken på Tjörn, framvuxen underifrån i civilsamhället.
Egnahemsfabriken är en social husfabrik där självbyggare genomför egna byggprojekt, men även hjälper till på varandras byggen. Det är en stödjande kunskapsstruktur med anställd personal och en förening med idag 300 medlemmar. Det är även en fysisk plats. Utvecklingen av själva den fysiska platsen för fabriken är något som engagerar många medlemmar, som lägger mycket tid på att bygga nya strukturer, fixa i ordning, förbättra, underhålla. En anledning till det är just att platsen inte tillhör någon mer än någon annan, istället är den definierad som allas. Därmed en kollektiv målarduk, ett gemensamt katedralbygge.
Ur detta har fötts en mångfald värden i vårt lokalsamhälle, av det slag som jag var inne på inledningsvis.
Jag tror att den här sortens tillåtande allmänningar är något vi behöver många fler av idag. Sammanhang som uppmuntrar det direkta, praktiska och gemensamma arbetet som hör till de grundläggande aspekterna av vad det innebär att vara människa. Att bygga tillsammans är att bygga förutsättningarna för samhället, för samhället är faktiskt ingen annan någon annanstans, som ska ”fixa saker” åt oss. Samhället är det som uppstår när vi av egen fri vilja vänder oss till varandra för att samarbeta. När vi glömmer bort det så upphör samhället också att återbildas och det samhälleliga börjar urholkas.
Vill vi ha ett starkt samhälle måste människor i alla grupper uppleva att de har förmågan och rätten att påverka och utveckla sin närmiljö. Att vi har en kollektiv handlingsförmåga. Att vi inte är offer utan medskapare. Att samhället, det är vi.
Texten har tidigare publicerats i tidskriften PLAN, 2021
Ett uppvaknande till ett ras. Lera, regnvatten, rötter och jord. Och en massa sprängsten i en sorglig sörja. Hur marken berövats sin styrka och inte lyckades hålla ihop. Sorgesången från jordlagren.
Där Byggmax nu fått fasadvägg av kvicklera, låg en gård där jag som tonåring inhyste min svarta häst med de snabba hovarna. Hos Ester, tanten med silverhåret som nån gång om året bjöd oss hästtjejer på sju sorters kakor bakom spetsgardinerna. Trädgården med de knotiga äppelträden, hagarna och stigarna genom lövskogen. Tystnaden och hästarna där jag varje dag efter skolan fann mig själv och lugnet. Men så skulle en väg dras över hagarna, genom gården och Ester förvisades från sin fädernegård och placerades i ett hus i centrum. Hon dog kort därpå. Vi och hästarna skingrades, flyttade bort och åren på gården blev ett varmt minne. Hur vi galopperade över ängarna fria som vinden. Nu var där en väg och inga äppelträd fanns kvar.
Decennier senare på en av turerna längs motorvägen såg jag en dag att skogen bakom platsen där gården legat var borta. Bara kal mark, lerjord och det breda såret i landskapet. De trolska ridstigarna dolt bakom lövkronor och berg låg i öppen dager och marken saknande sina träd. Företagsparken på höjden behövde ljus och fri lejd. Tonvis av sten och fylle fraktades till platån ovan skogen som inte längre fanns. Ur balans kunde naturen inte värja sig mot regnmassorna utan släppte sitt grepp. Lät de ske. För ingen brydde sig längre om balansräkningen. Att det inte funkar om man tar mer än man ger tillbaks. För då rämnar det. Som nu. Lera, jord och träd på glid. In i människobyggnaderna. Någonstans fanns barmhärtigheten. Att ge vika mitt i natten. För att inte straffa de oskyldiga.
Samma förmiddag. Pratar med alla mina barn, för att det är något med katastrofer, stora som små. De påminner om alltings skörhet. Livets bräcklighet. Att det kunde ske mitt på dagen, när Burger King var fullsatt, när vägarna var fredagstäta, när Byggmax kryllade av folk som skulle reparera, bygga och renovera under helgen. Tacksamheten över självaste livet, allt en håller kärt, kliver fram och knackar en i hjässan, ser på en och undrar om det kan bli tydligare än så. Greppa, ta tag, omfamna.
Påminns samtidigt om samhället vi lever och verkar i. Det fria och fina. Än så länge. Sonen som går på folkhögskola och få lära sig kroki, svarva trä och om de olika träslagens beskaffenhet. Om dottern som fått tjänstledigt från sitt arbete som konceptdesigner för att gå på folkhögskola och lära sig ännu mer om hur vi kan agera för klimaträttvisa jämlikhet och solidaritet. Att vi tillsammans kan agera och förändra. Att det finns företag som tror att ens anställda behöver den kunskapen. Packar paket med vandringskängor och ullvantar för hennes resa till samerna och till de som slåss för skogens rättigheter. Den andra dottern med de första ultraljudsbilderna som guld i famnen. Livet som fortgår och barnen som längtas efter. Den yngste sonen som pratar om sitt no-arbete om evolutionen. Hur vi hänger ihop, blir starkare och svagare på samma gång. Arternas obalans och människans oombedda övertag och makt.
Åker vägen om Lions som inviger nya lokaler där mamma jobbar som volontär för att vi ska återanvända och inte köpa nytt. Gemenskapen när de arbetar sida vid sida och omvandlar skänkta prylar till pengar för de som inte har samma tur, förutsättningar att välja sina liv.
Möter polisbilar och mediestripade bilar på uppdrag skydda och skildra. Åker över bron tillbaks till Tjörn, hem till huset i slutet av vägen. Går till hästarna i skogen och andas höstklar luft. Lutar huvudet mot solvarm päls och känner tacksamhet, frustration och hoppfullhet på samma gång. En förmiddag och ett ras som påminde om hur allt är till låns.
Ta hand om varandra.
Texten har tidigare publicerats av Anna Berglund på Facebook.
Hurra! Hurra!
Idag är vi extra stolta och glada. Vi har fått ett väldigt fint pris. Tjörns kommuns nyinstiftade Hållbarhetspris! Ett pris som kommunen inrättat för att uppmärksamma och belöna miljövänliga och långsiktigt hållbara initiativ.
Vår förening och verksamhet blev den första mottagaren. Tack! Och se vilken fin motivering kommunen har givit:
” Egnahemsfabriken har sedan starten 2017 haft en framstående betydelse för invånarna på Tjörn och för att hitta lösningar på Tjörns framtidsutmaningar”
Den långa motiveringen är vacker och väl värd att läsa i sin helhet, tycker vi!
Vi är en del av civilsamhället på Tjörn, som har vuxit ur tjörnbornas engagemang för varandra och självorganisering för att utveckla vår plats. Men om vi inte hade mötts av ett motsvarande engagemang från Tjörns kommun då hade det aldrig ens blivit något i första början.
Egnahemsfabriken är ett exempel på hur vi kan bygga samhället i samarbete mellan civilsamhälle och kommun. Och hur kommunen kan låta kraften i civilsamhället växa till en samhällsbyggnadskraft att räkna med, genom att ge den plats att frodas. Då kan vi få ut det bästa ur två sektorer och komplettera varandra, utveckla både det stora och det lilla samhället utan att det behöver finnas en motsättning.
Priser är verkligen inte anledningen till varför vi håller på. Men ska man få priser så är ett hållbarhetspris från kommunen precis det pris vi allra helst vill ha. Det står i våra stadgar att vårt ändamål är att arbeta för omställning, hållbarhet och utveckling av lokalsamhället. Det är därför vi finns.
Det stärker oss att Tjörns kommun också ser detta och uppmärksammar det!
Byggande och hållbarhet hör ihop, precis som byggande hör ihop med odling, mat, kultur, ungdomsverksamhet, barn, utbildning. För så funkar det i det sociala och idéburna byggandet, där husen är en del av livet. Hos oss kombineras husbyggande med skogsvärn, ekologiska isoleringsmaterial med fårhållning, skogsträdgård med projektbyggarytor, gemenskapsaktiviteter över generationsgränser med solcellsresor… det är en rätt märklig blandning faktiskt, precis som det måste vara när man testar vägar framåt.
Vi sade häromdagen att ett sätt att se på det vi gör är som ett samhällslabb. Det vi utforskar är olika sätt att existera, lära, leva, arbeta och skapa tillsammans. Vi behöver pröva många vägar mot framtiden idag, för att framtiden ska bli mer hållbar.
Vi kommer fortsätta att pröva de där olika vägarna hem, nu stolta och glada, med ett hållbarhetspris från Tjörns kommun i ryggen!
Idag vill jag skriva några rader om folkbildningen. Ni kanske har sett att det i höstbudgeten aviserats stora neddragningar som drabbar både folkhögskolorna och studieförbundens verksamhet hårt.
Detta gör mig väldigt ledsen.
Det livslånga lärandet, som står öppet för alla människor som befinner sig i helt olika livssituationer och åldrar, har varit en grundsten i den levande svenska demokratin. Studieförbunden och folkhögskolorna fyller en roll som ingen annan institution kan göra, de är unikt inkluderande, öppna demokratiska mötesplatser.
Det är en ironi – och, faktiskt, en tragedi – att folkbildningen ska tvingas till stora nedskärningar just när vi befinner oss i en brytningstid där framtiden ter sig alltmer oklar och där möjligheten att lyfta blicken från det omedelbara för att orientera och kalibrera sig tillsammans med andra människor, blir viktigare än någonsin förr.
I folkbildningen deltar man inte för att bli behörig till ett eller annat jobb, man läser för att växa som människa, i alla dess betydelser. Och vi, samhället, behöver mer än någonsin människor som får chansen att läka, växa, utvecklas, hitta orientering och må bra.
När människorna får chansen att må bra och vara hela, det är då samhället, vårt gemensamma, kan må bra.
Det tjänar vi alla på.
Egnahemsfabriken arbetar nära Studieförbundet Vuxenskolan och folkhögskolorna Billströmska på Tjörn och Ljungskile folkhögskola. Det är bara genom det här nära samarbetet med några av det unika svenska folkbildningssystemets gravitationspunkter som vi hos oss kan erbjuda ett brett och lättillgängligt utbud av lärande för omställning, och meningsskapande tillsammansbyggande.
Mycket av våra aktiviteter handlar om gemenskap och att utveckla vår kollektiva förmåga till handling genom praktiskt görande. En kärna i allt vi gör är relationer, broar mellan erfarenheter som går över gränser, som utvecklar tillit och stärker både gruppen och individen.
Folkbildningen genomsyras av samma enkla, kraftfulla och explosiva idé: alla kan, om vi bara får chansen att lära, öva och göra, tillsammans.
Du som har haft förmånen att kanske läsa en termin eller två vid en folkhögskola vet vad jag talar om när jag säger: det är såhär hela livet borde vara. Att nyfiket få fördjupa sig i ett tema, i sällskap med andra nyfikna som över loppet av några månader går från främlingar till ens vänner för livet. Inramat av folkhögskolans särskilda väsen av byggnader och miljöer, en själ som är väldigt närvarande på Billströmska folkhögskolan på Tjörn.
Folkhögskolan erbjuder ett litet campus, men utan universitetets anspråk på att det ska behöva vara en språngbräda ut i karriären. Bara en bra plats att få vara människa i ett meningsfullt sammanhang, en by med ett syfte.
Jag tror att det är en miljö och ett sammanhang som inte bara är bra här och nu utan också har framtiden för sig. En typ av plats som vi verkligen behöver mer av.
Ja, det är kanske just det här vi söker hela tiden? Det är hit vägarna hem leder. Till platser där människor bildas, blir hela och växer samman istället för att fördummas, gå sönder och glida isär.
Folkbildningen behöver utvecklas, inte avvecklas!
Föreningen Egnahemsfabriken har vunnit pris för positiva landsbygdsinitiativ av Carl Abraham Bergmans stipendiefond! Priset delas årligen ut till ett särskilt initiativ där eldsjälar gjort något positivt för landsbygdens framtid och för människor i behov av stöd. Läs den fina motiveringen!