Om alla börjar ”se om sitt hus” och sätter det egna framför det delade, slutar lita på att det finns ett samhälle, då accelererar sönderfallet av det vi har tillsammans. Det blir en självbekräftande idé. Egnahemsfabriken är en idé som handlar om att vi ska vara öppna och vända till varandra, inte från varandra, och att vi ska se om varandras hus istället för våra egna. I synnerhet när det blåser snålt i världen.
Igår var en liten delegation från Egnahemsfabriken på plats vid fullmäktiges sammanträde i Skärhamn och tog emot det fina hållbarhetspriset vi fått av Tjörns kommun. Tack igen, kära kommun! Vi fick även möjlighet att under fem minuter säga några ord om oss och vårt hållbarhetsarbete.
Ali Safari som är ungdomsledare i Unga Omställningsakademin berättade om hur han med kollegor i gruppen formar en meningsfull vardagsplats för och med ungdomar som inte har trivts i skolan. Tinna Harling berättade om vår samverkan med akademin och betydelsen av att kommun och civilsamhälle arbetar åt samma håll. Jag pratade om vad vi står för, var vi står idag och lite om vad vi håller på med.
Så vad vill vi? Varför finns vi?
Detta pratar vi om ganska ofta på Egnahemsfabriken, för vi är ett syftesdrivet kooperativ och skulle vi tappa bäringen på det och börja göra fel saker, då kan vi lägga ner. Vårt ändamål är vårt skäl att existera. Och det står ganska rakt på sak i våra stadgar och vår verksamhetsplan: Vi ska verka för en positiv samhällsutveckling, vi ska driva på samhällets omställning, vi ska stärka och utveckla lokalsamhället.
Vad innebär det i praktiken?
Man kan tolka det på många vis. Men en genomgående tanke som liksom svävar över och genomsyrar både vår plats och våra verksamheter är hållningen att värna om det öppna och inkluderande samhället.
Detta är ett ställningstagande som man måste slåss för, som är långt från självklar och som kan bli utmanande – en än viktigare – att upprätthålla framöver.
Jag mötte och uppskattade den här hållningen hos mina kollegor häromdagen då jag kastade fram idén om att på det lokala planet skapa ”hubbar” med lager av basförnödenheter för kristider. Matsäkerhet, lokal matförsörjning och odling är frågor vi jobbar med och pratar mycket om och då är det naturligt att koppla det även till matsäkerhet i form av reserver, tyckte jag. Men ändå väckte tanken negativa reaktioner, eftersom jag råkade rama in den som en fråga om ”prepping” (fastän kollektiv sådan).
Nej, säger mina kollegor, som alltså tänker mycket på lokal sam- och självförsörjning men ändå opponerar sig mot prepping-idén. Om vi var och en individuellt eller i mindre grupper rustar oss för kris och ”ser om vårt hus” för att värna det som är vårt i tider av kris, då blir också effekten att vi vänder oss bort från det gemensamma, det som vi ytterst är beroende av.
Jag funderade på reaktionen och även om jag fortfarande tycker det hade varit vettigt med matlager på, säg, kommunal nivå, så uppskattar jag hur mina kollegor reagerade. För det är ändå rätt instinkt. När alla börjar ”se om sitt hus” och sätter det egna framför det delade, slutar lita på att det finns ett samhälle, då accelererar sönderfallet av det vi har tillsammans. Det blir snart till en självbekräftande idé.
Egnahemsfabriken är en idé som handlar om att vi ska vara vända till varandra, inte från varandra.
Vi ska se om varandras hus. Se om vårt gemensamma hus. Intressera oss för det vi har ihop.
Ni vet den där gamla tanken om det gemensamma folkhemmet.
Det hemmet finns bara där för oss om vi alla också kommer tillbaka till det, hjälps åt att städa, renovera, rusta, bjuda in, laga mat, tända lamporna, byta gardinerna. Inte drar iväg från det, hem till vår egen vrå.
Detta är ett löfte från Egnahemsfabriken: vi kommer så länge vi förmår hålla ljuset tänt för det gemensamma, vi kommer värna om vår del av breda och inkluderande samhällsgemenskaper som samlar människor i meningsfullt skapande och växande.
Vi kommer inte se om vårt eget hus på bekostnad av andras. Istället fortsätter vi att bygga hus till varandra.
Att få ett hållbarhetspris från den kommunen där vi verkar påminner oss om vad det handlar om. Att vi överhuvudtaget har kommuner som form för organisering av gemensamma angelägenheter är en stilla civilisatorisk triumf vars betydelse är lätt att glömma bort eller ta för given. Det är lätt att vara arg på kommunen för ditten och datten, kan vara svårt att föreställa sig hur katastrofalt det hade varit om den inte fanns.
Vi värnar om kommunen som struktur och vi värnar om det kommunala. Och det är stärkande för oss att veta att vår kommun på samma vis värnar om oss som rörelse i civilsamhället. Den samverkan som vuxit fram på Tjörn i där kommun och civilsamhälle samverkar i samhällsbyggande och platsutveckling, tror vi är en förebild för hela landet.
För på ett sätt är sambandet såhär enkelt: kommunen är inte starkare än sitt engagerade civilsamhälle som, när det mår bra, är en jätteresurs för kommunen (på samma vis som inget fotbollslag kan vinna högsta ligan utan att ha ett enormt engagemang på ståplatsläktaren). Och civilsamhället är inte heller starkare än sin kommun, för civilsamhälle bygger på engagemang som är en förvisso förnybar, men ömtålig resurs.
Vi behöver varandras engagemang i varandra. Detta är ”the magic sauce”: tillsammans skapar och upprätthåller vi ett samhälle som kan vara bra, för alla.
