Sedan 2004 har jag varit involverad i tillsammansbyggande i olika former och sammanhang.
Tillsammansbyggande är det samma som självbyggeri – men i grupp. Det är praktiskt, hands-on, DIY, och ett spår i det som idag kallas socialt byggande, det vill säga bygg- och boendeformer som drivs av människor i samverkan. Tillsammans kan vi bygga allt ifrån skyltar och små kiosker till skepp och stora hus, kollaborativt och socialt.
Att ingå i en grupp som omvandlar en hög med byggmaterial till en byggnad är en omvälvande erfarenhet som rymmer många dimensioner. Mest uppenbart och direkt synligt är att bygget förändrar en plats i rummet som därmed får en ny funktion, ny identitet och en annan känsla. Handlingen kan också innebära en förändring av byggets deltagare, som går vidare med ett stärkt självförtroende, nya kunskaper och erfarenheter. Efteråt vet vi lite mer om vad vi är kapabla till och hur det går till när materia omformas till byggd miljö.
Än viktigare är det som sker mellan deltagarna: bygget förändrar våra relationer till varandra. Genom gemensamt arbete runt en gemensam uppgift växer nya sociala gemenskaper. När människor en gång har arbetat mot ett gemensamt mål – för varandra, inte åt andra – när vi delat svett med varandra, är vi mer benägna att förstå och identifiera oss med varandras villkor och behov. Men kanske allra viktigast, enligt min mening, är att bygget förändrar relationen mellan byggets deltagare och världen runt oss. Efter bygget har vi efterlämnat ett spår i tillvaron av vårt medvetna arbete, vår kollektiva handling. Vi var här. Världen är vår och den får form genom det vi gör tillsammans. Vi kommer närmare världen, och världen blir lite mer mänsklig.
Vikten av att ha möjligheten att ta plats och skapa ett avtryck i världen ska inte underskattas.
Det hör till modernitetens baksidor att vi idag lever omgivna av fysiska miljöer där det inte finns något utrymme för människor att efterlämna spår av gemensam handling eller ett gemensamt ansvarstagande för något som är vårt. Vi är helt enkelt inte inbjudna att forma världen omkring oss. Istället är huvudregeln, åtminstone i den urbana vardagen, att vi är hänvisade till att ”se men inte röra”. Att vara passagerare, åskådare och konsument, men sällan att vara medskapare och medförvaltare.
Ofta är väl det okej. Man behöver inte sätta spår överallt där man går. Men när den färdigplanerade och ägarskapsinrutade världen blir för totalomslutande och oåtkomlig, då har vi ett problem. För människan är en kulturvarelse, naturligt full av fantasier, uttryck, språk och former som måste få komma ut och synas. När vi inte har möjligheten att uttrycka oss alls i vår livsmiljö ger det istället upphov till främlingsskap, liknöjdhet, antipati. Det kan också alstra motkulturer, som graffitti, en naturlig och rimlig impuls, som dock oftast bekämpats hårt eftersom den inte sällan kolliderar med äganderätten.
Att idag ta sig från rollen som passagerare till att vara en aktiv medskapare av världen kräver en förflyttning som för de allra flesta är omöjlig att uppnå. För att få chansen att tycka något om hur världen omkring oss ska se ut måste vi först erövra en position där vi har inflytande över sådant som planering och investeringar. Vi behöver bli chefer, styrelseledamöter, planerare, specialister. Vägen dit går via långa utbildningar och intrikata yrkesnätverk.
För den lilla delmängd av människor som kommer i positionen att besluta om vad som ska göras i den planerade fysiska verkligheten, är å andra sidan det direkta praktiska handlandet inte längre åtkomligt. De blir istället upptagna och uppbokade med beslutandet och pratandet och hamnar i ett skikt separerat från själva görandet, i en pratvärld, där deras funktion blir att tycka och bestämma om vad andra ska göra.
Idag har vi därmed en uppdelning, som är påtaglig inte minst i stadsplaneringssammanhang. Å ena sidan en grupp som tror att samhället inte är till för dem, som upplever sig maktlösa och oinbjudna. Och en annan grupp som med tiden utvecklar en upplevelse av att de är särskilt utvalda, att de genom professionell tillhörighet eller politiskt/ekonomiskt inflytande har makt och rätt att bestämma över andras livsmiljö.
Denna uppdelning i maktlösa och mäktiga leder till ett dysfunktionellt byggande och resulterar i ännu fler tillrättalagda, döda och själlösa miljöer. Här och där med ett och annat artificiellt försök att ge utrymme för deltagande på en anvisad och avgränsad plats. Här kan ni väl leka, så ser det lite mer levande ut? Men resten bestämmer vi över.
Så, vad göra?
Jag skulle vilja se en samhällelig satsning på socialt byggande och i det på fler platser som är öppna och tillåtande och tillhör allmänheten. Allmänningar. Men inte allmänningar i den modernistiska bemärkelsen stora gräsmattor där ingen vill vara, utan i meningen inbjudande strukturer med utvecklingspotential som tillhör oss alla att utveckla gemensamt, på våra egna villkor, utifrån våra egna huvuden. Jag har sedan 2018 varit aktiv i en sådan allmänning, Egnahemsfabriken på Tjörn, framvuxen underifrån i civilsamhället.
Egnahemsfabriken är en social husfabrik där självbyggare genomför egna byggprojekt, men även hjälper till på varandras byggen. Det är en stödjande kunskapsstruktur med anställd personal och en förening med idag 300 medlemmar. Det är även en fysisk plats. Utvecklingen av själva den fysiska platsen för fabriken är något som engagerar många medlemmar, som lägger mycket tid på att bygga nya strukturer, fixa i ordning, förbättra, underhålla. En anledning till det är just att platsen inte tillhör någon mer än någon annan, istället är den definierad som allas. Därmed en kollektiv målarduk, ett gemensamt katedralbygge.
Ur detta har fötts en mångfald värden i vårt lokalsamhälle, av det slag som jag var inne på inledningsvis.
Jag tror att den här sortens tillåtande allmänningar är något vi behöver många fler av idag. Sammanhang som uppmuntrar det direkta, praktiska och gemensamma arbetet som hör till de grundläggande aspekterna av vad det innebär att vara människa. Att bygga tillsammans är att bygga förutsättningarna för samhället, för samhället är faktiskt ingen annan någon annanstans, som ska ”fixa saker” åt oss. Samhället är det som uppstår när vi av egen fri vilja vänder oss till varandra för att samarbeta. När vi glömmer bort det så upphör samhället också att återbildas och det samhälleliga börjar urholkas.
Vill vi ha ett starkt samhälle måste människor i alla grupper uppleva att de har förmågan och rätten att påverka och utveckla sin närmiljö. Att vi har en kollektiv handlingsförmåga. Att vi inte är offer utan medskapare. Att samhället, det är vi.
Texten har tidigare publicerats i tidskriften PLAN, 2021
