Ett uppvaknande till ett ras. Lera, regnvatten, rötter och jord. Och en massa sprängsten i en sorglig sörja. Hur marken berövats sin styrka och inte lyckades hålla ihop. Sorgesången från jordlagren.
Där Byggmax nu fått fasadvägg av kvicklera, låg en gård där jag som tonåring inhyste min svarta häst med de snabba hovarna. Hos Ester, tanten med silverhåret som nån gång om året bjöd oss hästtjejer på sju sorters kakor bakom spetsgardinerna. Trädgården med de knotiga äppelträden, hagarna och stigarna genom lövskogen. Tystnaden och hästarna där jag varje dag efter skolan fann mig själv och lugnet. Men så skulle en väg dras över hagarna, genom gården och Ester förvisades från sin fädernegård och placerades i ett hus i centrum. Hon dog kort därpå. Vi och hästarna skingrades, flyttade bort och åren på gården blev ett varmt minne. Hur vi galopperade över ängarna fria som vinden. Nu var där en väg och inga äppelträd fanns kvar.
Decennier senare på en av turerna längs motorvägen såg jag en dag att skogen bakom platsen där gården legat var borta. Bara kal mark, lerjord och det breda såret i landskapet. De trolska ridstigarna dolt bakom lövkronor och berg låg i öppen dager och marken saknande sina träd. Företagsparken på höjden behövde ljus och fri lejd. Tonvis av sten och fylle fraktades till platån ovan skogen som inte längre fanns. Ur balans kunde naturen inte värja sig mot regnmassorna utan släppte sitt grepp. Lät de ske. För ingen brydde sig längre om balansräkningen. Att det inte funkar om man tar mer än man ger tillbaks. För då rämnar det. Som nu. Lera, jord och träd på glid. In i människobyggnaderna. Någonstans fanns barmhärtigheten. Att ge vika mitt i natten. För att inte straffa de oskyldiga.
Samma förmiddag. Pratar med alla mina barn, för att det är något med katastrofer, stora som små. De påminner om alltings skörhet. Livets bräcklighet. Att det kunde ske mitt på dagen, när Burger King var fullsatt, när vägarna var fredagstäta, när Byggmax kryllade av folk som skulle reparera, bygga och renovera under helgen. Tacksamheten över självaste livet, allt en håller kärt, kliver fram och knackar en i hjässan, ser på en och undrar om det kan bli tydligare än så. Greppa, ta tag, omfamna.
Påminns samtidigt om samhället vi lever och verkar i. Det fria och fina. Än så länge. Sonen som går på folkhögskola och få lära sig kroki, svarva trä och om de olika träslagens beskaffenhet. Om dottern som fått tjänstledigt från sitt arbete som konceptdesigner för att gå på folkhögskola och lära sig ännu mer om hur vi kan agera för klimaträttvisa jämlikhet och solidaritet. Att vi tillsammans kan agera och förändra. Att det finns företag som tror att ens anställda behöver den kunskapen. Packar paket med vandringskängor och ullvantar för hennes resa till samerna och till de som slåss för skogens rättigheter. Den andra dottern med de första ultraljudsbilderna som guld i famnen. Livet som fortgår och barnen som längtas efter. Den yngste sonen som pratar om sitt no-arbete om evolutionen. Hur vi hänger ihop, blir starkare och svagare på samma gång. Arternas obalans och människans oombedda övertag och makt.
Åker vägen om Lions som inviger nya lokaler där mamma jobbar som volontär för att vi ska återanvända och inte köpa nytt. Gemenskapen när de arbetar sida vid sida och omvandlar skänkta prylar till pengar för de som inte har samma tur, förutsättningar att välja sina liv.
Möter polisbilar och mediestripade bilar på uppdrag skydda och skildra. Åker över bron tillbaks till Tjörn, hem till huset i slutet av vägen. Går till hästarna i skogen och andas höstklar luft. Lutar huvudet mot solvarm päls och känner tacksamhet, frustration och hoppfullhet på samma gång. En förmiddag och ett ras som påminde om hur allt är till låns.
Ta hand om varandra.
Texten har tidigare publicerats av Anna Berglund på Facebook.
