Utan kultur är vi rökta. Låt oss börja med att konstatera det. Och vi lever i en tid som är både fattig och rik på kultur på samma gång. Rik på ett närmast oändligt antal uttryck och skapelser som strömmar ut från människors sovrum, vardagsrum och mobiltelefoner. Musik, filmer, spel, pranks. Kulturen kan vara mycket. Att skapa och att nå ut med det man skapar i stunden har aldrig varit lättare än idag.
Men vår tid är samtidigt fattig på kultur i den meningen att det ständiga kravet på upphetsande nyhetsvärde och hastighet gör att det idag finns ett betydligt mer begränsat utrymme för den reflekterande, lågmälda, långsamma och krävande kulturen som behöver få ta tid på sig, som behöver ha utrymme att utforska, som inte skriker högst på TikTok och som kan kräva även av sin mottagare att också ta sig tid, för att förstå.
Vi behöver båda sorternas kultur. Den lätta och den krävande. Och den sistnämnda, långsammare och mer omsorgsfulla sorten, behöver vår upplysta förståelse av dess betydelse för att kunna existera, för den kan inte leva på kommersiella villkor, den behöver ha offentlig finansiering.
Vi är idag rikare än någonsin tidigare, så även den långsammare kulturen borde ha det bra. Men dessvärre lever vi här mitt i rikedomarnas tidsålder samtidigt med en form av offentlig fattigdom mitt i ett privat överflöd. Det sparas ständigt på offentlig verksamhet och varenda satsning som görs på det gemensamma blir ifrågasatt. Det är dock svårt, även för den som innerligt avskyr det gemensamma, att komma undan med att ondgöra sig över att det serveras efterrätt på äldreboenden. Istället är det gång efter gång den i det stora hela lilla kulturbudgeten man ger sig på. Kultursektorn är lätt att sparka på eftersom dess omedelbara nödvändighet inte är lika uppenbar för den som inte bekymrar sig om att tänka i flera steg.
Mot den här bakgrunden av ständiga besparingar på offentligt stöttad kultur får jag erkänna att det gjorde mig glad och, faktiskt rejält jävla upprymd, då jag fick höra att lilla Tranemo kommun har skaffat sig – eller snarare fått – en egen kommunpoet.
Varför då då? Ja, reaktionerna under poetens första vecka på jobbet visar kanske i sig på värdet och behovet av hans existens. Det har kokat över av upprördhet i de cirklar som har som främsta gemensam nämnare att vara emot alla former av skattefinansierade nyttigheter och allmän välfärd. Och i synnerhet kultur. En fjantig poet! Offentligt avlönad! JAG LÄSER JU INTE ENS POESI.
Upprördheten visar att poesi kan ha en kraft att provocera bara genom att ha fräckheten att existera.
Hade poeten i fråga nu i stället varit avlönad av ett företag eller en reklambyrå, med uppdrag att i diktens form framhålla fördelarna med en tandkräm framför en annan, så hade ingen av dessa som nu skriker höjt sin röst. Då hade nämligen tjänsten ytterst finansierats genom att kränga varor som ingen behöver, alltså genom att lura konsumenter på pengar.
Men då hade poetens inriktning också varit en annan, hen hade inte skrivit i syfte att med poesin bredda en allmänning och synliggöra en gemensam sfär, utan med målet att framhålla en specifik produkt framför andra, att helt enkelt kränga skit vi kanske inte ens behöver.
Kommuner lever med att allt de gör är ifrågasatt. Så har det alltid varit och det hör kanske också till sakens natur eftersom de har ett så brett uppdrag: somligt av det en kommun är skyldig att göra är impopulärt (lovplikt, socialtjänst), annat engagerar brett, direkt och personligt (skola, äldreomsorg), vissa delar är till för några grupper men saknar betydelse för andra (tillgänglighetsanpassning, sport, fritidsverksamhet, näringslivsutveckling, kultur), för vissa delar är alla tillkortakommande uppenbara (väghållning, VA-system, bostadsbyggande, sophämtning) och så finns det delar som kanske är för komplicerade för att vi ska kräva att alla ska förstå varför de finns (offentlig förvaltning, styrning och planering, kommunal demokrati).
Just därför behöver kommunen också besjungas. Få krafter i våra liv är så betydelsefulla för hur vi har det i vår vardag, få organisationer gör så mycket för oss livet igenom och få får leva med så obefintligt av hyllningar eller berättelser tillägnade sig, som kommunerna.
Ur denna frånvaro av samtal om kommunen har också spritts en missuppfattning om att kommunen skulle vara en form av serviceorganisation som ska tillhandahålla vissa väl avgränsade tjänster till oss som kunder. Men detta är inte vad en kommun egentligen är. En kommun är en geografiskt avgränsad och kravlöst inkluderande omsorgsgemenskap, som omfattar och inkluderar alla som är skrivna inom dess gränser. Vi är kommunens medlemmar. Vi är inte dess kunder eller skattebetalare, även om vi ibland betalar avgifter och skatt. Kommunen är ingen annan än vi själva. Kommunen är vi.
Uppenbarligen behöver det skrivas många hyllningar till kommunerna, till oss, till våra gemensamma demokratiska och offentliga grundenheter, så att de får något litet av den positiva uppmärksamhet de verkligen förtjänar. Och framförallt behöver vi en levande folkbildning om vad kommuner är för något. Vad kommuner gör. Vem kommunen är till för.
Nu finns det en kommunpoet i Tranemo. Bra för Tranemo! Som dessutom hamnat på kartan (visste du ens att Tranemo fanns för en vecka sedan?) Men detta räcker inte! Jag skulle vilja se en kommunpoet i varje kommun. Ja, det är vad jag som kommunmedlem och skattebetalare önskar mig. Men att KRÄVA det kan jag förstås inte göra, isåfall får jag istället se till att engagera mig i kommunens styrning där jag bor, för det har jag som medlem nämligen rätt att göra. Ett av många makalösa privilegier som tillkommer en medlem i en kommun i Sverige.
TIllsist: varför skriver jag från den sociala husfabriken Egnahemsfabriken om detta? Av två skäl.
Dels är vi en organisation i civilsamhället som arbetar tätt med flera kommuner både kring bostadsbyggande, planering, ungdomsverksamhet och social verksamhet. Vi vet och ser vilken nytta de gör och vilken betydelse de har.
Dels betyder ordet poet från början ”att tillverka”. Så vi är också en form av hus- och samhällspoeter, som tillverkar hus och samhälle. Poeter och kommunmedlemmar är vi allihop.